Jag skall berätta en historia

Sen jag var fjorton år har jag inte haft ett osunt förhållande till mat (eller överhuvudtaget livsmedel). Jag blev ätstörd och fick själv kämpa mig igenom den svåra tiden. Efter 6 år (då jag hade fyllt 20) friskförklarade jag mig själv. Då vägde jag 62kg.

Jag tror att ätstörningen mest har suttit i mitt huvud. Då jag nått min målvikt, efter sjukperioden, på 52kg så var jag nog ännu ganska smal fast jag inte alls förstod det. Det har jag bara konstaterat då jag sett helkroppsfoton i bildarkivet.

Jag minns hur jag hatade. Hatade fettet och kroppen, ansiktet och hållningen. Jag var ful och ingen ville ha mig.

Sedan träffade jag en kille som blev min första pojkvän. Året då jag fyllde 18. Den killen hade själv inte alls ett sunt förhållande till mat. Han var en s.k. syöppö, hans liv handlade om mat och att äta. Om fettet han slängde i stekpannan. Han var tjock. Efter ett år tillsammans kallade han min röv för fet och bred. Jag hade dåligt självförtroende och en dålig relation till min mamma och jag hade fortfarande sjuka tankar.

Våren 2010 fick jag diagnosen panikångest. Senare under sommaren fick jag ångestdämpande depressionsmedicin.

 

Efter nästan två år tillsammans gjorde jag slut, dock stalkade han mig och var riktigt elak (både psykiskt och fysiskt) mot mig flera månader efteråt. Men jag blev fri på ett sätt jag ej tidigare varit. Jag flyttade tillfälligt hem till mamma och hennes man och jag kunde för första gången NJUTA. Utan onda tankar. Utan onda ord. Utan fett i stekpannan.
 

På hösten (2011) började jag på YH och levde livet. Vikten hölls stabil på 62kg. På våren 2012 sade skolhälsovårdaren att mitt bmi är i överkanten. Jag blev förkrossad. Hade väldigt mycket att tänka på just då. En av mina bästa vänner ville dö och jag visste inte hur jag skulle hjälpa. Studierna gick sådär... Maj-juli den sommaren gjorde jag min första praktik som innehöll park-, äppelträdgårds- och växthusarbete. Rätt så fysiskt alltså. Jag trivdes bra och pappa (som också gillar fett i stekpannan) gjorde mina lunchlådor. Även om jag inte gick ner särskilt mycket så var jag ändå smidig i kroppen. Inte direkt en klumpeduns.

Hösten då jag inledde mitt andra studieår var en katastrof. Jag hade en väldigt osäker period och mitt självförtroende drogs ner av att jag failade tent efter tent. Jag började supa helt rent ut sagt och hade inga rutiner, sov dåligt och mådde dåligt. Min "fammo" gick bort och det var sorg. Jag hade dåligt samvete och jag kände mig väldigt ensam. Jag var pank. Jag var tillbakadragen och det kändes oerhört tungt att ta sig ur sängen om morgnarna. Oftast brydde jag mig inte. Jag väntade på svar från ett prov som löd "50% risk att din kropp utvecklar cancer inom ett år". Jag hatade verkligen hösten och vintern.

På jullovet 2012-2013 gjorde jag ett beslut. Jag skaffade mig mänskliga sovvanor. Sen den dagen, tredje sista dagen på jullovet alltså, så har jag haft något som kallas dygnsrytm och min dagliga huvudvärk minskade med typ 100%.

Våren 2013 gick väl sådär. Jag prövade på en annan linje och fick njurinflammation + mononukleos så jag låg mest hemma i sängen över en månad. Studierna på den "nya" linjen gick i stöpet och min smidighet försvann. Hela juni och juli var jag trött efter sjuktiden och jag orkade egentligen inte röra mig särskilt mycket. Innan jag fick njurinflammationen borde jag ha lyssnat till kroppen- jag orkade knappt gå till butiken, jag orkade ingenting. Kroppen var sjuk och trött efter minsta ansträngning. Jag fick veta att jag inte hade cancer.

Den 29 juli 2013 inledde jag min andra praktik, även den omfattande 10 veckor, på en äppelträdgård i regionen. De två första veckorna hade jag mycket ångest eftersom det var ett så ensamt arbete, som jag givetvis inte hade räknat med. Men tack och lov gick praktikperioden bra och jag trivdes och älskade att få vara utomhus!

Att vara tillbaka på skolbänken 28.10 och inse att det är mörkt som i en säck om morgnarna och kvällarna fick mig att gå in i väggen. Jag hade ju varit ute 8 timmar om dagen under 10 veckors tid! Inte hade jag hunnit märka något mörker! Skolan för min del började dåligt. Dock hade jag under praktikperioden simmat 1 dag i veckan samt gått på jumppatimmar (mest bodycombat). Så min vikt var nere på 58kg. Jag var glad, kände mig smidig och nöjd över vad jag uppnått (halvt omedvetet) och mitt bmi var inte längre i överkanten. Score.

Dock hämtade hösten och vintern med sig influensor som helatiden fastnade på mig. I samband med att jag drog ut en värkande visdomstand fick jag också en släng av något konstigt magvirus vilket resulterade i att jag låg en hel eftermiddag på hvc med dropp för att min kropp mycket snabbt hade torkat ut och min puls var uppe i 125 och jag var mycket matt.
I och med det var jag sängliggande en halv vecka igen.


Flunssorna fortsatte att komma med två veckors mellanrum. Jag fick ingenting gjort eftersom jag helatiden var mycket trött. Och en period var jag mycket trött utan att egentligen få sömn. Jag hade mycket panik och ångest och jag var ju såklart trött och jag trodde att jag skulle bli galen. Jag gick till hvc och blev tagen på allvar av en förstående läkare. Jag satt där och grät av utmattning och det verkade nästan som om han ville ge mig en kram. Jag kände mig inte direkt deprimerad men jag tror att jag nog var det trots allt redan då. Jag fick melatonintabletter för att kunna få sömn och dom hjälpte lite till och från.

Tröttheten fortsatte. Jag pratade med skolhälsovårdaren och fick remiss för provtagning på labben. Jag var helt säker på att något var fel. Jag somnade precis när som helst var som helst. Jag var rädd för att köra bil bara därför. Jag hade inte riktigt ett socialt liv och min vardag handlade om att jag sov och om jag inte sov längtade jag efter att sova eller så planerade jag när jag kunde gå hem och sova.

När jag var hemma hos pappa sov jag på soffan, i bilen, i sängen, på soffan på vår stuga. Det gjorde ont i mig att vara så trött.

Provsvaren var fenomenala. Allt var i sin ordning. Då brast det för mig. Jag var helt säker på att min utmattning kunde förklaras genom vitaminbrist eller dylikt. Men icke. VAD FAN SKULLE JAG TA MIG TILL?

Mina närmaste vänner som kände till allt sade att jag sakta men säkert hade blivit apatisk. Likgiltig. Jag var frånvarande, jag skojjade inte som jag brukade, jag orkade inte skratta. Ytliga bekanta frågade mina vänner varför jag var trött. Varför jag var som jag var. Inte längre sprallig tjej som bjöd på sig själv.

Ingenting var roligt. Jag blev andfådd av lätt promenad.

I början av juni fick jag träffa psykiatern. Jag berättade att om livet skall vara så här så vill jag snart inte längre vara med. Jag orkade inte motionera och jag hade sedan hösten gått upp 7kg. Jag berättade om den eviga tröttheten men också om den paradoxala sömnlösheten. Ja, jag berättade ALLT åt psykiatern. Han ökade min medicinering med 5mg. De tre första veckorna hände ingenting. Jag hade mest dåliga dagar och ganska ofta också migrän av okända orsaker. Jag var rädd för att misslyckas på praktiken som närmade sig.

Men så kom den där torsdagen då allt svängde. 3 veckor efter höjningen av dosen så skrattade jag för första gången på länge. Jag kom t.o.m. igenom en tent! Jag firade midsommar med mina närmaste vänner och jag skrattade så jag hade ont. Ont av en bra anledning för engångsskull.

Efter midsommaren började praktiken och jag kände mig pigg och som en ny människa. Jag glädjades åt mycket och ja, jag hade faktist ångest och grät en skvätt efter min sista praktikdag (20 arbetsdagar). Jag stortrivdes och jag fick arbeta med de mest roliga och underbara kollegorna på planeten!! Sedan följde två veckor semester varav den ena var mycket lyckad. Jag har kunnat säga åt familjen, släkten och bekanta att jag denna sommar upplevt de fem bästa veckorna i mitt liv! Och att kunna säga det är inte illa.

I slutet av juli beslöt jag mig också för att inte återvända till skolbänken förrän till andra perioden som drar igång i slutet av oktober. För att jag så länge varit skoltrött och omotiverad. För att jag gjort mycket så halvhjärtat, så länge. Nu då det finns jobb så jobbar jag. Detta känns som ett bra beslut. Det känns som om jag hittat en sida hos mig som jag inte visste fanns.

Igår dock. Igår kände jag mig extremt ful och fläskig och klumpig igen (trots min nya, korta frisyr som jag Ä-L-S-K-A-R). Men jag är äcklig för att jag är tjock. För att magen putar, låren dallrar och armarna är lösa fettlagrare. För att jag väger 65,5kg. För att jag ALDRIG någonsin vägt mer än 62 kilogram. Men denna gång vet jag vad det beror på. Det beror på att jag var trött, sjuk, deprimerad halva det här året. För att jag inte lyft min röv från stolen och motionerat. Inte ens vardagsmotionerat. Så igår bestämde jag mig för att ta tag i simningen och promenerandet denna vecka. Om jag har råd går jag på jumppatimmar också. 

Jag vill ju må bra och jag mår inte bra av 65kg på kroppen. Jag vill väga 55kg och förra hösten var jag så nära mitt mål!  Mitt första delmål är 58kg. Sedan blir slutmålet 55 och att hållas där.

Jag har väl den fördelen att jag ÄR väldigt intresserad av kost och hälsa och det kommer att hjälpa mig på traven.

Det jag alltså ville säga med den här historien är att även om jag inte är motiverad för att studera är jag i alla fall motiverad och klar för att hjälpa mig själv, min kondis, mitt välmående och min hälsa.

Vill du vara med och peppa? All pepp tas emot med öppna armar!

Under det senaste året har jag lärt mig att jag mår väldigt bra av rutiner. Jag älskar regelbundna arbetstider, morgonsysslor och kvällsysslor (som att ha ansiktsmask och sminkborttagningsritualer) om jag har god tid på mig. Rutiner i allmänhet. Jag funkkar väldigt bra om jag har rutiner och jag har svårt att göra spontana saker. Så jag måste lyckas klämma in motionsrutiner i mitt "schema" så att jag kan börja må bra (ännu bättre) igen. :) Missbruk av ordet "rutiner" här...

 

Har DU en liknande historia att berätta? Har du gått ner i vikt? Hur lyckades du nå ditt/dina mål? Om du vill dela din historia med mig så mejla mig: mimahellsberg[at]hotmail.com

Jag behöver all inspiration jag kan få!

Och ursäkta om min text är råddig (för det är den säkert) men jag har faktist sedan i våras papper på min dysleksi ;)

 

25.08.2014 kl. 22:55

Morjens!

Jag heter Mima och jag är intresserad av hälsa, skönhet och fotografering samt att gå omkring på loppisar.
På denna blogg kan du läsa om produktrecensioner, AVON och mina personliga tips och trix. Det är inte helt omöjligt att du får ta del av min vardag också.

Jag är AVON-konsult sedan Februari 2014 och har du frågor om märket eller hur du beställer kan du skicka dem till mimahellsberg[at]hotmail.com

Jag är 24 år, lillasyster, faster, evighetsstuderande och typ ganska kreativ.





25.12.2015